Kristina Hagström-Ståhls uppsättning av Antigone i Göteborg

I sitt förord till Antigone skriver Lars-Håkan Svensson att trots dramats titel är Antigone inte ”den som förkroppsligar tragedins essens: den som begår hamartia(misstag) och drabbas av anagnórisis(igenkänning)” utan Kreon (11-12), hennes morbror och tillika kung av Thebe. Detta stämmer på ett plan men i Kristina Hagström-Ståhls regi av Antigone på Stadsteatern i höst finns det utrymme att fundera kring om Aristoteles teori om tragedins kraft inte ibland fungerar reduktivt i förhållande till de grekiska dramerna. Svensson påpekar att Kreons och Antigones handlingar är beroende av varandra men i den traditionella ram han ger för Antigones handlingar följer han den franske antropologen Jean-Pierre Vernants spår: Antigones skäl härrör sig ur ”en familjereligion, rent privat och begränsad till de nära släktingarna snäva krets” (12). Det privata står i motsättning till det offentliga och det är den centrala konflikten enligt Vernant och Svensson.  Att hävda att kvinnans vilja är sprungen ur hemmets sfär är ett gammalt tema i tolkningen av kvinnor och deras motivation och det anges ofta som här med en normaliserande verkan som gröper ur och osynliggör den förödande kraften som kan finnas i familjedynamik för både män och kvinnor. Jag vill hävda att Svensson inte inser komplexiteten i dramat då Kreon är Antigones morbror och dramat lever sitt liv inte bara intertextuellt utan intrig- och idémässigt i blodsbanden. Offentligheten är en ram och en scen men inte den viktigaste motparten i någon av pjäserna i den trilogi som Antigone tillhör.

Som regissör frågar sig Hagström-Ståhl teoretiskt i Nordic Theatre Studies(2019 31.1) vad som skulle hända om man tar på allvar den potential för en stark systraskap och solidaritet som finns i pjäsen istället för att tolka Ismene som en ”anti-politisk rollfigur som saknar mod och fantasin att handla” och Antigone som en själv-destruktiv politiska kraft (142-143). På Lilla Scenen har Hagström-Ståhl möjlighet att förverkliga en föreställning med ett annorlunda fokus genom att åskådliggöra denna potentiella solidaritet mellan systrarna i dramat i en mise en scènedär deras relation lyfts fram och får ta plats. Jag hade tillfälle att se genrepet 26 augusti och som åskådare upplevde jag att Antigone inte längre står ensam men även att hennes kosmiska dilemma blir som en följd av detta tydligare: hur ska hon få samvetsfrid i en familj vars tragiska öde beseglats av faderns handlingar? Och de mer omedelbara frågorna: ska hon hedra en bror som begått brodersmord? Ska hon offra en syster för att göra det? Vad får henne att gå emot sin syster?

Hagström-Ståhls påpekar att traditionellt så har den dramaturgiska logiken förutsatt ”binära, heteronormativa relationer som det enda ramverket för att tolka kvinnliga rollfigurer” (143), det vill säga att Antigones interlokutör är Kreon. Men i denna nya mise-en-scènefår Kreons argument att Antigones handling är ett individuellt uppror mot staten ge plats åt en kvinna som brottas med en mycket mer komplicerad fråga som har existentiell betydelse och sträcker sig bortom både lag och landets gränser: hur hanterar man sorgen efter en familjeförrädare? Man anar att denna fråga väcker resonans i många och är ett starkt skäl till pjäsens historiska publikframgångar. Alla delar i Oidipustrilogin handlar om omedvetna och medvetna brott mot familjemedlemmar och hur dessa påverkar alla i familjen. Denna fråga är grunden till Kreons politiska dilemma om hur han ska hävda sin politiska makt och stabilisera sin ställning när förövarna är hans egna familjemedlemmar. Den existentiella familjeproblematiken skapar en inbyggd spänning i receptionen av Antigone eftersom två familjeöden löper parallellt: morbrodern Kreons försök att skapa ett politiskt framgångsrikt liv trots sina blodsband och Antigones försök att göra upp med familjens tragik på trots mot sin syster.  

Det är också i familjebandsproblematiken som katharsishar sina starkaste förutsättningar. Vad gäller begreppet som sådant så härrör det från när Aristoteles skriver att tragedi är en imitation av en handling och att det är i denna handling som medlidande och rädsla renas (PoeticsVI, 10). Per Arne Tjäder påpekar att den allmänna uppfattningen kring den klassiska frågan om det ska gälla händelseförloppet på scen eller åskådarens reaktioner är att det handlar om åskådaren (15). Tjäder tar sedan upp hur man i denna tolkning kan se Aristoteles utläggning som ett svar på Platon som ansåg att de känslostormar som teatern väckte i publiken inte var av godo. Tjäder går sedan vidare och diskuterar förekomsten av katharsisi andra verk av Aristoteles. Jag vill istället dröja vid Om diktkonsten och de resonemang som Aristoteles för om rädsla och medlidande. Han skriver om intrigen att den bör vara så konstruerad att den som hör berättelsen ”will thrill with horror and melt to pity at what takes place” (PoeticsXIV, 25). Han skriver även att den typ av handlingar som framkallar dessa känslor kan äga rum ”between persons who are either friends or enemies or indifferent to one another” (25) men att det är tragiken som äger rum mellan familjemedlemmar som bör vara de som poeten eftersträvar att återskapa. I detta resonemang kan man förstå att han menar att familjetragik har största möjligheten till resonans hos åskådaren. Aristoteles räknar upp mödrar, fäder och bröder. Sofokles tar med systrar.

Aristoteles skriver även att ”pity is aroused by unmerited misfortune, fear by the misfortune of a man like ourselves” (VIII, 23). Man kan hävda att Antigone inte uppfyller kraven på oförtjänt olycka när hon går emot Kreons påbud och begraver brodern enligt gängse sedvänja – inte en gång utan två. Men berättande och handling är inte så lätta att urskilja i grekiska dramer. Mycket av handlingarna sker utanför scenen men räknas ändå in i intrigen. I Antigonehar systrarnas omedelbara olycka sitt ursprung i en handling där deras broder Polyneikes mördat deras andra broder Eteokles, och att bägge nu är döda men även att deras fader mördat sin far och gift sig med sin mor och att de är incestbarn. Det är i sitt släktskap som familj och att de som barn inte själva dragit olyckan över familjen som skapar den situation som åskådare kan känslomässigt identifiera sig med. Deras situation väcker medlidande och igenkänningen att få skämmas och/eller stå till svars för handlingar som gjorts av andra inom ens familj väcker rädsla – en rädsla som vi idag snarar skulle kalla ångest. Situationen skapar engagemang och åskådaren blir investerad i hur det ska sluta för Antigone. Att Antigone muras in levande i ett berg får ett ångestfyllt symboliskt värde. Det går inte att fly familjen eller förändra den. Att hedra Polyneikes är att vanhedra Eteokles och fadern som förbannat bägge söner. Faderns brott går heller inte att sona och inte att glömma.

Dock för publiken finns det en paradoxal lättnad i att kunna förflytta sin igenkänning från Antigone till Ismene. Ismene som drabbas av Kreons vrede på grund av sin systers handlingar. Identifikationen med Ismene gör att åskådaren kan släppa sitt medlidande för Antigone eller, om inte helt släppa för det är nog inte alltid möjligt, att åskådarens reaktion kompliceras av en vrede mot Antigone på grund av medlidandet med Ismene. Detta skapar en möjlig lättnad för åskådaren då verkställandet av Ismenes öde inte uttalas. Hon försvinner ur berättelsen vilket lämnar hennes öde mera öppet. Själva komplexiteten i deras relationer och att åskådaren befinner sig utanför gör att det i reflektionen skapas distans för åskådaren och i den meningen kan man hävda att en slags rening av de svåra känslorna sker.

Det kan också vara så att man som åskadare identifierar sig med Kreon som vill skapa ett liv i offentlighetens tjänst men hindras av sin egen familjs invecklingar. Han är inte sympatisk. Som en följd av hans handlingar begår hans son Haimon självmord när Antigone hängt sig och hustrun blir galen av sorg (hans peripetíaär ett faktum), men viljan att kunna lyfta sig själv över sin systers familjs olycka kan ändå väcka igenkänning. Vägran att lyssna och vara flexibel kan också kännas igen som en naturlig svaghet framväxt i en familjedynamik där det finns för mycket olycka som man inte vill smittas av.  När han ändå tvingas inse till slut, har sin anagnórisis, då finns en möjlighet att på ett mer klassiskt vis uppleva rening i bemärkelsen att man som åskådare upplever att det inte kunde gå på något annat sätt. Slutet är obevekligen en produkt av hans handlingar och rättvisan får en viss tillfredställelse.

Antigonei Hagström-Ståhls regi har premiär på Stadsteatern i Göteborg den 18 oktober, 2019. 

Referenslista

Hagström-Ståhl, Kristina. 2019. ”almost invisible now”: Antigone, Ismene and the Dramaturgy of Tragedy. Nordic Theatre Studies.Vol, 31, No. 1. 141-154.

Aristotle. 1997. Poetics. Trans. by S.H. Butcher. Dover Publications.

Sofokles. 2013. Antigone. Övers. Jan Stolpe. Ellerströms.

Tjäder, Per Arne. 2000. Fruktan, medkänsla och kritisk distans: Den västerländska dramateorins historia. Studentlitteratur.