Kristina Hagström-Ståhls uppsättning av Antigone i Göteborg
I sitt förord till Antigone skriver Lars-Håkan Svensson att trots dramats titel är Antigone inte ”den som förkroppsligar tragedins essens: den som begår hamartia (misstag) och drabbas av anagnórisis (igenkänning)” utan Kreon (11-12), hennes morbror och tillika kung av Thebe. Detta stämmer på ett plan men i Kristina Hagström-Ståhls regi av Antigone på Stadsteatern i höst finns det utrymme att fundera kring om Aristoteles teori om tragedins kraft inte ibland fungerar reduktivt i förhållande till de grekiska dramerna. Svensson påpekar att Kreons och Antigones handlingar är beroende av varandra men i den traditionella ram han ger för Antigones handlingar följer han den franske antropologen Jean-Pierre Vernants spår: Antigones skäl härrör sig ur ”en familjereligion, rent privat och begränsad till de nära släktingarna snäva krets” (12). Det privata står i motsättning till det offentliga och det är den centrala konflikten enligt Vernant och Svensson. Att hävda att kvinnans vilja är sprung